Dagens ”bästa” var när jag under jul läste  insändare i en tidning på jobbet (Minns inte vilket de var) Om en som tyckte de var fördjävligt hur folk skröt att de har pengar. Personen syfta inte på materiella ting utan EL! I insändare spydde personen galla över att folk skröt hur mycket pengar de har genom att tända en massa lampor och slösa på el. Personen hade haka upp sig på sin granne som han passerade varje dag som hade full julbelysning inne och ute.

Tur den personen inte besökte oss då vi hade 3 akvarium i gång, två stationära dator som stog på dygnet runt, 3 tv apparater som står  var av två i princip är på dygnet runt.

Har jag råd slösa på el låt mig göra de då. Jag har råd betalad den varje månad.

En annan mindre diskussion som jag hamnade i var att skryta om sina julklappar. De ser man på olika sätt om. Många bloggade om vad de fick i julklapp. Än sen? Jag ser de inte som skryt? Man delar med sig sen att de sticker i ögonen på de som ser de som skryt är väl deras problem som inte kan gynna att andra får saker som de aldrig får? Men livet är aldrig rättvist.

Samma vissa tror att ALLA köper sina saker på lån och avbetalningar. Vissa förstår inte att folk kanske jobbar och tjänar pengar och kan köpa saker Chasch?  Så trött på folk som dra alla över samma kam. Jag äger inte ens ett kreditkort. Mobiltefonerna har jag betala KONTANT eftersom jag inte har bindit mig på abonnemang.  Förutom min senaste Galaxy där den underbara försäljaren fick mig att tro att man behöver Abonnemang för att kunna surfa bättre BAH. Men även där betalade jag halva telefonen direkt på plats så månadskostnaden inte skulle bli så hög. Men jag lärde mig en läxa blir kontant kort igen om 11 månader.

De lite trist folk inte kan vara glad för någon annans skull utan måste förpesta tillvaron med avensjuka.

Visst kan jag med känna hur de svider så man hör folk som åker varje jul till varmare länder, eller på våran till Thailand. Resor som kostar mycket pengar. Men än sen? Jag får ju skylla mig själv som inte har ”råd” att åka eftersom jag inte sparar. Eller???

Jag störde mig på en av grannarna en period då jag var sjukskriven. Vi har två bilar och de ett val vi har gjort. så länge vi har råd att betala försäkring och tanka dom ser jag inget hinder i att ha två bilar? Men denna kunde inte förstå hur vi kunde ha två bilar då jag var sjukriven.. Kontra bara med att de var ett måste för annars skulle jag inte klara min rehabilitering sen var de slutdiskuterat. Men ens att fråga?? Så länga mina barn har kläder och mat på bordet så gör jag vad fasen jag vill med pengar som blir över. 

Nä svenska avensjukan är otrolig. Man kan inte unna grannen sin köpa en ny bil utan att sen kasta skit och fundera på vad denna har i månadskostnad på sin bil.

De ju samma de stackars jävlar som inte har fast jobb och aldrig kan köpa hus. Hur de muttrar att ”Den där har köpt hus men de Banken som äger huset” men sen då?? Lägenheten de hyr äger ju någon annan? Skillnad är att de som bor i hus de investerar för framtiden. (Igen av oss har nu fast jobb men jag är ju så bekväm så jag skulle ändå vägra hus )

Tyvärr lever vi i klassamhälle men låt de som har råd unna sig de som de har råd med många har kämpa sig dit. Visst sticker de till för mig med många gånger då folk har råd med de jag inte har råd med. Men än sen då? De får inte mig att må bättre så varför slösa energi…

Här möter man alla kategorier av människor. Dementa, missbrukare, deprimerade och de med olika psykiska diagnoser. Allt från 18 år och uppåt. Många olika livshistorier.

Nog om de arbetet kan aldrig bli tråkigt de hände nytt hela tiden och varje timme är en oskriven blad. De jag ville visa idag är en artikel på nätet som psykiatrisjuksköterskan Lotta Berlin har skrivit. Läs hennes ord i ”Vem är jag att döma” Den är välskriven och stämmer så bra. Har kopiera över artikeln eftersom deras sida inte alltid laddar upp. Artiklen är tagen från 

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/tidningen/2010/Nr-4-2010-4/Vem-ar-jag-att-doma/

Vem är jag att döma?

Det är jag som bestämmer och jag bestämmer att du behöver stanna här och jag bestämmer att du ska ha medicin.« Rösten var lugn och låg, men auktoriteten gick inte att ta miste på. Med en nick gick ordern till skötarna att ta patienten till britsen och till mig som betydde att det var okej att ge sprutan. Likt en liten skrämd fågel kröp patienten upp i hörnet av rummet och skrek: »Nej, jag vill inte, jag är rädd, jag vill inte.«

Jag räckte över sprutan till min kollega…

Detta var mitt första möte med tvångsvården och den känslan och tanken finns kvar. Jag kommer aldrig att glömma det och jag vill inte glömma heller. Genom åren har det blivit många nödåtgärder för att stävja sjukdomstillstånd som har varit destruktiva och farliga för patienterna, mina medmänniskor som för tillfället inte mått så bra.

~

Ambulansen kommer in med henne. Den unga flickans vänner har larmat. Hon är som besatt av demoner. Det finns inget annat alternativ att skydda henne eller oss än att spänna fast henne i bälte. Hon pratar med guttural röst och hon skriker med avgrundsvrål i rösten. Skrämmande likt flickan i filmen Exorcisten ligger hon där och endast ögonvitorna syns medan hon oavbrutet med hes och grov röst ber oss att göra diverse saker med henne. Saliv likt fradga runt hennes mun gör att hon ser rabiessmittad ut. Hon spottar och vrider sitt huvud och spänner sin kropp i en båge. Håret är blött, hennes kropp arbetar på högvarv och hon svettas. Hennes avgrundsvrål gör mig kall inombords. Återigen har drogerna tagit över och härskar obevekligen. Mamman orkar inte bevittna detta tillstånd. Jag samtalar med henne, låter henne få prata om sin förtvivlan. Det är inte första gången hon ser sin älskade dotter påverkad av droger, men det här var för mycket. Myndigheter kopplas in, desperationen är total. Vem kan hjälpa henne? Jag stöttar så gott jag kan, men är det nog? Jag finns till för henne här och nu. Hennes älskade dotter får medicin och somnar. När hon vaknar ser vi de vackra ögonen och den tidigare bilden av henne bleknar, men försvinner inte. Den har etsat sig fast i minnet för gott. Jag sväljer och jobbar vidare…

~

Återigen lägger jag om hennes skinnflådda hud. Hennes desperation, hennes ångest, hennes förtvivlan, fick henne att tända eld på sig själv. Hon brann och fick stora skador på huden. Hela bröstpartiet, armarna, händerna och lite av ansiktet bär spår av förtvivlans handling. Hon är en ung kvinna som inte fått träffa sitt barn på flera år. Vi pratar om framtiden, planer och önskan finns om utbildning och eget boende. Vi kämpar på tillsammans. Vi kommer att ha många samtal under åren. Det går upp och det går ned. Livet pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det spelar ingen roll. Jag finns där. Jag lyssnar och bär med mig, släpper av någonstans så att jag själv härdar ut.

~

En längre tid har han supit, han är ovårdad och smutsig. Luktar illa. Mager. Matintaget är så gott som inget alls. Vitamininjektion, mat och medi­cin. Sömn. Ovärderliga saker som hjälper hans kropp att återhämta sig. Inte för första gången, sannolikt inte för sista heller, men förhoppningsvis! Han ber om hjälp att bli rakad. Han har hunnit få helskägg. Han vill känna sig fräsch och fin. Nytvättade kläder, vitaminer, mediciner, mat och vänliga ord hjälper honom att återhämta sig. Jag kan ge en omvårdnad som hjälper honom att känna sitt värde igen. När »alla andra« ser ett stinkande fyllo så tar jag hand om en människa i nöd och nedgång som behöver hjälp med återhämtning.

~

Han har en förskärare hemma i lådan och det känns bra, säger han. Då kan han försvara sig. Hans grannar är ute efter honom och han är rädd. Jag ser i hans ögon att han menar allvar. Han pratar om det som hände då, om hur det gjorde att han blev sjuk och om han ändå kunde få uppleva friheten igen. Jag kan bara lyssna, finnas till för honom och stötta honom i hans funderingar. Jag försöker vinkla tankarna positivt, så småningom kommer han kanske att må bättre. Så småningom kommer han kanske att kunna vara hemma ensam. Inom mig vet jag att det förmodligen inte kommer att ske, men jag måste ge honom en livlina att hålla fast vid.

Lägenheten behåller han, han säger inte upp telefonabonnemanget trots att han aldrig ringer. För mig, i min värld, är det »onödiga utgifter«, men för honom är det det enda som vittnar om att han en gång faktiskt var »normal« och klarade sig själv. Han lever kvar i en förfluten tid 
och jag blir inte del av den. Jag tillhör det som är nu och jag får ta del av hans dåtid och ska stå kvar när frågan kommer: »Varför kan jag inte få leva som jag gjorde förut?« Hans ärliga och förtvivlade ögon ser rakt in i mina, han vänder sig om 
och går in på sitt rum som han har haft i så många år. Han lämnar kvar en del av sin förtvivlan och sin ilska i mig. Inom mig blöder jag, känns det som. Han är en så god person. Han var en gång en lycklig ungdom som drabbades av sjukdom. Han försöker hitta orsaken själv, tror sig ha hittat det som gjorde honom sjuk och kan inte göra det ogjort och nu straffas han för det. Ibland blir hans blå ögon svarta och han ser 
något som inte jag kan se. Hans verklighet 
stämmer inte överens med min. När han går förbi spegeln vet jag att han ser sig själv med en onormalt lång hals. Jag vet att alla går lutandes
i hans värld, allt lutar…

Jag sänks ned i hans förtvivlan. Jag känner mig arg, allt känns så orättvist. Jag är på väg att ge upp… Min chef stöttar och ger mig tillbaka det jag just tömts på. Han ger mig den andra sidan som jag inte kan se just nu. Som mannen har det nu, kan jag då inte se att det här är det bästa för honom? Om han vore själv hemma, sittandes i lägenheten, rädd, med sin förskärare i handen. Inte våga gå ut, handla mat. Övertygad om att grannarna ska döda honom. Jo, så är det. Hemma är han faktiskt farlig för sig själv och eventuellt för andra. Trots detta så måste jag få känna. Jag gråter, jag känner hans förtvivlan, men jag måste vara den starka. Jag tar några djupa andetag och samlar tankar och känslor. Jag måste fortsätta stå för hoppet…

~

Händerna är glödande röda och skinnflådda. Huden är uttorkad. Stora sprickor i huden. Jag begränsar användandet av tvål och förtvivlan 
lyser i ögonen – kan jag verkligen mena allvar?! Tvånget att tvätta sig har nått till den grad då det är skadligt och begränsningen är ett måste. Jag tar över ansvaret och får stå för det. Det känns för jävligt…

~

Vårt samtal handlar om framtiden. Han har en störning som gör honom hatad av alla. Han kan inte hjälpa det, men han rövar bort barn från sin säng då de sover och gör saker som är ofattbara. Han är ett odjur. Han har fortfarande bilden klar för sig; han är fri, han bor i en stuga någonstans och har det bra. Men den stora frågan är: »Hur ska han kunna skydda sig, det finns ju barn överallt…?« Min hjärna gör en kullerbytta! Min fråga till honom blir den motsatta. Frågan är inte hur vi ska kunna skydda honom från barnen, frågan är hur vi ska kunna skydda barnen från honom… Mina ord får honom att tänka till. Så hade han inte sett på saken.

Jag måste hålla mig lugn och saklig. Jag måste våga möta hans brott, jag måste våga stå för mina åsikter och det utan att kränka honom. Det är inte mitt jobb att döma, han har redan fått sin dom. Jag ska förhålla mig profes­sionell, jag ska se honom som en människa.

Vem är jag att döma?

~

När allt känns svart och tungt. När allt känns hopplöst. När orken inte finns kvar. När verkligheten har tagit en annan dimension. När röster och demoner inte lämnar sin herreman ifred. När suget efter drogen tar över. När tvånget sätter stopp för vardagen. När ångesten kväver – då är det jag som ska finnas där.

Ofta kommer frågan – vad är psykiatrisk omvårdnad? Att våga stå kvar när allt känns hopplöst, att stå kvar när ilskan kommer, orka och inte svika när »alla andra« har svikit och inte orkar längre. Att lyssna och härbärgera. Att se till att människors rättigheter tas till vara trots att lagen ibland tar över. Men det är även en rättighet att få bli omhändertagen den gång då förmågan att ta vara på sig själv plötsligt går förlorad. Att stå för begränsningar och våga säga nej. Att stångas med etik. Det är min vardag.

Jag är stolt över mitt arbete, men ibland, när tvivlet kommer krypande och jag funderar 
på om jag verkligen kan göra det här… då tänker jag på det min lärare på universitet sa: »Man behöver inte vara cancersjuk för att vårda cancersjuka.«

Till syvende och sist handlar det om att vara en människa som möter en annan människa.

Året som gått

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?

Yes ..Fick högsta betyg i alla ämne när jag gick ut skolan. Har aldrig hänt förr. Med andra ord har jag plugga

Att jag har kommit ut i arbetslivet (Så nu kan jag sätta upp utredningen på väggen där de står MAX 25% arbetsförmåga mot hela Arbetsmarkanden) och lärt känna ett par nya roliga kolleger

Hemma i karantän .. Säger väl allt (Lugn och ro igen stress )

”Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Åt honom gavs en segerkrans, och han drog ut som segerherre, för att segra…

Då kom en annan häst ut, en eldröd, och åt honom som satt på den gavs makt att ta bort freden från jorden och få människor att slakta varandra. Och ett stort svärd gavs åt honom…

Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i handen. Och jag hörde liksom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: ‘Ett mått vete för en denar, och tre mått korn för en denar, och oljan och vinet får du inte skada.’

Och jag såg, och se: en gulblek häst. Och han som satt på den hette Döden, och helvetet [dödsriket] följde efter honom.

Och åt dem gavs makt över en fjärdedel av jorden, makt att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur” (Upp 6:2-8)

Enligt Mayakalendern så skulle Apokalypsen slå in detta datum.jorden skulle gå under eller så skulle något annat katastrofalt hända. Men eftersom du läser min blogg idag så har de inte skett.

Andra menar på att en ny era börjar detta datum. Dvs en ny tidsepok. Ja vem vet? Svängande väder, gröna gräsmattor i söder och regn i Norrbotten i December. Men jag tror med på att de mänskligheten som har skynda på klimatförändringen.

Minns ni hysterin kring 2000? Minns ännu 1998 och 1999 då jag såg dokumentärer om folk som förberedde sig för nya årtusendet. Folk hade gjort bunkrar under marken, fyllt förråden där med mat och vatten. Undra idag om de personerna som de intervjuade skäms idag? De var en del som var stensäkra på att en ev kärnvapen krig skulle utbryta mm. Dokumentären var intressant. Själv låg jag i badet tolvslaget när vi bytte millennium utan att stressa upp mig över vad som ev kan hända. Jag tillhörde inte heller den skara som var och tömde alla konton på banken.

Tänk er när Hale Bopp Passera jorden tog sekten Heaven’s Gate kollektiv självmord. Orsak. De var ett rymdskepp bakom kometen som skulle hämta hem dom.

Människan har på olika sätt genom århundraden väntat på jordens undergång. Årtalen har bara bytts ut.

Hur många av oss har inte haft Jehovas vittnen baki dörren? Där de visar de vackra vaktornet och skickar ett barn fram till en som ska berätta om hur människan ska leva sida vid sida med Lejonet men endast de som ansluter sig till dom ska överleva?

Jehovas har under sina predikan bakom dörrarna skrämt folk med år och datum när Harmageddon ska inträffa. 

Harmageddon har kommit att stå som symbol för jordens undergång. Enligt bibeln kommer Harmageddon förvisso att betyda undergång, men inte för jorden, inte för vår planet, vår värld, utan för ondskan, militarismen, diktaturerna, hatet, rasismen, fientligheten och sveket.

Harmageddon kommer att betyda slutet för dem som ställt sig på våldets, vapnens, förtryckets, utnyttjandets, hatets och egoismens sida – de som burit ansvaret för, och de som ställt upp för, de politiska och ekonomiska maktbildningar och arméer som bland annat kommer att utgöra redskap för den union av nationer (det återuppståndna Romarriket) som profeten Johannes såg.

 

Åter till början. Varför är människa så besatt över NÄR jorden ska gå under? Den går under då den går under och du dör oavsett som du vill eller inte en dag. Vad är de att bekymra sig över? Varför söka en massa tecken på att snart händer de? Varför inte LEVA???

Och när vi dör? Kommer vi till Himmelen, Paradiset, Helvete eller återföds vi? Med tanken på att ALLA religioner säger de är den räta måste ju någon ha fel? Vad händer med de som har fel då?

Nä man ska inte bekymra sig om morgondagen. Visst 2012 började med massdöd av både fiskar och fåglar runt i i världen men alla hade ju naturliga förklaringar.

Kort och gott mina goda vänner .. Gör som jag bad er innan 21/12 slappna av och bekymra dig inte om vad som an hända. Nu kan ni andas ut.

De starkt bevis när min dotter ringde mig i Måndags.

På måndag skulle vi ut på Storheden och kolla läget lite grann. När jag kommer ut på parkeringen ringer min mobil. Det är dottra. När jag svara hör jag henne svagt  ”Mamma jag mår inte bra jag är på stan”

Sen rasslar de bara i telefon. Jag ropa fler  hennes och känner hjärtat i halsgropen. På stan.. Okej..Hon är med sin kompis.. Eller har de kommit i från varandra..Var kan hon vara..  Efter rasslet hörs ett rejält DUNS. Nu känns paniken. Ropar och ropar hennes namn tänker om någon är i närheten kanske observera mobilen. Efter en stund som känns en evighet hör jag en vuxen kvinnas röst och då känner jag JA DE FINNS NÅN DÄR. Ropar och ropar och sen hör jag dottras röst i tele  ”Mamma BlåGåsen”  Lättnad, de finns vuxna där och hon är kontabar.

De tar inte länge från de hon ringde upp mig tills jag hörde hennes röst igen. Men de där få minutrar kändes som EVIGHET.

Vi kom fram till en blek och matt dotter på stan. Hon hade satt sig på en barstol och känt sig konstig sen minns hon inte mera. Dunset jag hörde var när hon föll i golvet från stolen hon hade svimma av. Hon minns inte att hon ringt mig eller att hon pratat med mig när kvinnan hade fått liv i henne. Hennes kompis var där med men just när de hände var hon på andra sidan av glassbaren och beställde glass.

Vi blev kvar på Jouren i nästan två timmar. Vi fick henne att äta och drick eftersom hon stresade i väg till stan på tom mage. Så läkaren misstänker att hennes låga blodtryck berodde på att hon inte fått i sig mat eller mycket vätska.  Blodtrycket låg på 80/50 sist de kollade.  Men när hon hade ätit och druckit piggna hon till så de skickade hem oss.

Hemmet är alltid tryggheten. De dit vi vill när de nalkas ”fara”

De var samma med mig. Nu kan jag skratta åt min dumhet.

Jag var på jobbet och kände av i bröstryggen att de var nå pg. Satt på vak sista gången mellan 6-7. Kl 7 när jag blev avlöst kände jag hur världen börja gunga. Men ingen fara de kan vara från nacken får ju yrsel då. Men när jag sätter mig i expedition får jag bröstsmärtor och värden bara gungar vidare. Ber en kollega hämra mjölk och socker åt mig.

Värre blir de mer smärtor och konstig känsla i huvudet. SSK kolla Puls och saturation eftersom apparaten var på expedition. Pulsen var väldigt hög men de får jag alltid vid hög smärta.  Hon ville jag skulle gå och lägga mig i undersökningsrummet så jag fick vila och de kunde kolla blodtrycker. Nu var jag så smärt påverkad och mådde dåligt så jag tjura i hop! JAG SKA HEM! Minns jag tänkte om jag går och lägger mig och vila så kommer jag fasen aldrig hem härifrån.

En kollega försökte övertala mig att hon kunde följa mig till Akuten. Tar bara ett par minuter att gå vi var ju på sjukhuset. Men jag tjura jag ska HEM HEM. De slutade med att en kollega skjutsade hem mig trots hon bort helt åt ett annat håll.

Slutet av kedemumman var att de slutade med besök på VC sen till Akuten. De slutade med att jag blev medicinsk friad från akuten 21:15 då mina kolleger gick på sitt skift. Då hade jag ännu inte sovit. Smartast hade vart att gå på akuten på morgonen men i mitt huvud flora bara hem hem hem. Känslan går inte att beskriva men de nog våran naturliga instinkt. (De var inflammation i bröstmuskeln och upphalkning som var orsaken till bröstsmärtor men jag blev skickad till Akuten för att utesluta annat eftersom vi har i släkten hjärtfel)

HEM LJUVA HEM…

stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

En dikt de flesta minns och har läst till jul. Nu har vi julen vid dörren i år igen (Hur vi än gör kommer vi aldrig i från den)

Sitter och lyssnar på jobbet om alla som ska i väg och ha knytkalas, resa söderut för att träff och umgås med släkt och vänner. Julstressen som hör till med bekymmer om vad som ska handlass i klapp väg och vad som ska hinnas lagas till julbordet innan jul.

Jag kommer alltid att minnas mina jular hemma då jag bodde kvar hos mamma och pappa. Mamma som började laga alla sju sorters kakor långt innan jul. Mamma har alltid älskat att baka så de fanns hur mycket som helst. Vita pepparkakor, bruna pepparkakor, mjukpepparkaka, syltkakor, julstjärnor, finska pinnar och självklart lussebullar till Lucia.

De lukta jul hos oss redan första advent som de här till. Julpyntat och fint. Jag har massa bra barndomsminnen från just julen, Äkta gran ska vi inte förglömma och mammas underbara finska julbord.

Men när vi flyttade hemifrån Dec 90 förändrades endel. De nog för vi skapade aldrig egna traditioner. Jag börja mer och mer förvandlas till Grinchen.

Nu skulle vi fira jul på två ställen. Eller 3 blir de om vi räknar hemma hos oss med. Packa barnen varje jul och fara förbi både svärmor och svärfar och mina föräldrar.  Varje år äter i vart fall jag hos mina föräldrar för finska julbordet är ett måste! Men den där julkänslan har försvunnit för evigheter sen. Visst är den en känsla när barnen får sina klappar och förr när de träffade tomten.

Fast jag ska inte gnälla… Jag får träffa mina nära och kära. Finns de som inte får de.

Tänk vad mycket folk de finns som sitter hemma ensam på julen. Barnen bor spridda för vindar runt hela landet. Många äldre sitter på äldreboende utan besök av sina nära och kära.

Många som lever i missbruk. Där lediga dagarna som blir nu blir att dricka i kapp allt man har missat på de ”Blåa” dagarna.  Kvinnor och män som tassar på tå efter julmiddagen för den andra är berusad. Barn som inte vägar röra sig hemma pg risk att åka på stryk av en full förälder. Eller måste agera som förälder åt sin förälder.

De som är fattiga. JA vi har FATTIGA i Sverige. Blir störd på alla jävla insamlingar till Afrika och Etiopien till fattiga svältade barn ge dom en julklapp. Men våra EGNA SVENSKA barn då?

Vakna upp .. De finns föräldrar som måste välja i bland mat på bordet eller hyran i tid…  Många barn är glada bara de får vanlig mat på Julafton och julklappar kan de bara drömma om. De finns barn som går och lägger sig hungriga eftersom de inte är skola nu = Ingen Lunch…

Varför väljer vi inte att ge bidrag till dom i stället för fattiga barn i Afrika? Folk köper olika saker till jul. Planter träd i Afrika och ger i julklapp, köper en vattendroppe för en brunn i julklapp. Ursäkta mig men varför ska vi vara så duktiga och hjälpa andra länder?

Är de inte bättre lägga dom pengar ex på skor och fara förbi ett härbärge och lämna in. Då får någon fattig sina fötter varma ett bra tag framöver? Varför inte starta i varje stad ett ställe där mödrar kan gå med sina barn och fira lite jul, dit folk kan skänka kläder och mat? Nä de går inte vi har ju inga fattiga i Välfärds Sverige. Retar gellfeber på UNISEF och SOS barnbyars julreklam…

De skrivs en massa i tidningarna om vad man ska köpa till jul, vad flyget kostar,  rea på resor osv..

Men de klart de vi inte ser de finns inte… 

Glad jävla Jul vi kan väl skippa den eftersom de flesta av oss inte ens är aktivt kristna. / Grinchen….

Maken sålde sitt sötvatten kar och har nu påbörja att fylla sitt saltvatten med fiskar. Två söta Nemo var de första som flytta in. En annan som ser ut som han går på botten käkar sand och sprutar ut de sen ur en skorsten. Knepig fisk men de som de där algätare i sötvattenkaren. Samma funktion.

Sjöborren han söker vad han ska dölja sig med. De har vart grus och även en stor algväxt satte han på ”huvudet” och nu såg vi han gick med små snäckor på huvudet. Inte en siffra rätt hos nått djur eller…

De rätt häftiga för de beter sig ju inte som gulliga sötvatttensfiskar som bara simmar och simmar från kant till kant. De här är ju aktiva på sina egna sätt.

De ser även knepiga ut. Maken var och kolla på en fisk men den vart snabbt såld. De såg ut som fisken var halv. Bara ett huvud som simmade omkring!

Men de tar ett tag att fylla ett akvarium fiskarna är ju inte precis billiga Men de här är i vart fall roliga att se på. Varje dag kolla man vad sjöborren har kamouflera sig med*S*

Sjöborren är den som är i mitten han har tagit den röda algen.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde var de jag skulle komma till. Maken var och köpte en stor fin fisk. Men tydligen ska man låta bli att peta i den om man inte vill se världen i nya nyanser. Den är Giftig. Men som alltid i naturen färgglad och vacker. De samma med ormar ju vackrare de är och färggladare desto giftigare.

Men de verkar ju Pstörd med…

Här är han Dr. Jekyll :

Snygg som den. Färgglad..Och Glad..

Men så ser den något som gör att den blir skvätt rädd då förvandlar man sig till Mr.Hyde:

Ut med gifttaggarna och börja förvandla sig till Svart fisk med vita prickar. Sen spelar man lite död och flyter…

Visst är naturen finurlig? Nä klart fint med akvarium var lite emot detta med saltvatten men upptäckte att dessa fiskar är ju lite udda och roliga

”Alla som går på bidrag är socialt utslagna personer”

BULLSKIT! De är många som inte valt den vägen och med våran nya regering blir de bara flera och flera.

Jag vet flera som har blivit ut försäkrade, eller de som av olika orsaker ramla ur systemet har hamnat i denna sits.

Idag är de inte att leva på socialbidrag som för 25 år sen. Då kunde man få de ena och de andra vet för jag känner de som har fått bra med bidrag. Men idag har de krav på sig.

Men från de ena till samma.

De är inte lätt gå på bidrag. Tänk dig du har bunkra upp till mat. Och blir sjuk. Då måste du till en läkare. Eller om du skadar dig och måste till sjukgymanst. Då får du själv lägga ut pengar och sen lämna in kvitton för att få tillbaka från soc (Rätta mig här om jag har fel någon)

”Barn till föräldrar som går på Socialbidrag blir själva socialbidragstagare för de lär sig aldrig att man måste jobba för att överleva!”

Så urbota dumt uttryck..

De som att säga att om du jobbar som sopgubbe kommer ditt barn att jobba som sopgubbe för de vet inget annat..Ifs de stämmer på mig och lillebror Bara ur spår. Att många barn går i föräldrars fotspår.

Min pappa var fordonsmekaniker och svetsare på SSAB broder blev bilmekaniker, min mamma är USK i Luleå kommun inom äldre vården och jag var de i flera år Man de var en avvikelse i  ämne nu (Ovanligt??))

Jag tro de kan bli tvärtom barn till socialbidragstagare kämpar när de blir äldre för att få de BÄTTRE.

Min hjärna är på semester .. Har jag redan publicera denna blogg..Hitta den i utkast..

Måste byta inriktning. Socialen. Tappar röda tråden tankarna maler på många olika håll just nu. Tänk Soc vi tar för givet de är ett nätverks som ska kunna hjälpa oss.

Känner en mamma som förlorade sin dotter. Hon skulle söka bidrag hos soc för att ge dottern en fin begravning. De inte billigt att begrava sina nära och kära och de mer dyrt om man bara har en inkomst.

Dotter blev 18 år och då tycker man att hon är myndig. Hon fick NEJ. Hon hade försörjningsplikt mot sin dotter som ännu gick i skolan så hon kunde inte söka hjälp till begravningskostnad. Visst är livet underbart? Mitt i sorg söka hjälp för att få sitt älskade barn i jorden.

De samma man ser hur olika Socialen jobbar från kommun till kommun. Alla ska ha samma riktlinjer men jag VET eftersom jag vart genom en av mina jobb på ett socmöte där de diskuterades hur klienter kommer och vill ha samma som en annan. Då frågade jag är de inte lika för alla? Nej..De så att man kan göra en individuell bedömning sen kan någon få lite extra till nå speciellt. Känenr en bekant som fick hjälp från soc att åka ner till sin hemstad med sina barn så de fick träffa sin farmor och farfar.

Ett annat par som gick på socialbidrag redan valde att använda den månadens pengar till en resa och vad gör soc? Betalar in deras hyra TROTS att de fått pengar till de redan!

Systemet är sjukt… Behöver man akuthjälp och är en Svensson som betalar skatt glöm er dröm att ni får. De går igenom eran inkomst bakåt i tiden och de första ni får göra OM ni har barn och sparkonton tömma dom.. 

Att vara Socialbidragstagare är inge lyx. Tänker er själv pressen varje månad att räcka EXAKT så pengarna räcker till.  Tänk dig barnen. Just jag  glömde . Vi har inga fattiga barn i Sverige därför ska vi bistå med en massa pengar till fattiga barn i Afrika som svälter.

Tänk om vi kunde ge mer human hjälp till våra egna fattig i vårt eget land innan vi börja sätta in pengar på postgiro till andra länder. Våra barn är våran framtid!!!!

Att leva på Soc är inget många väljer och de definitivt inte ett liv i lyx..Kom av mig helt vad som var poängen…

De finns ingen människa på denna jord som kan säga att de är helt normala. De finns nämligen ingen kriterier för normal människa.

Hade de vart mer ”inne” att ge människor diagnoser på den tiden vi gick i skolan skulle jag ha hamnat i facket ADHD och en slänga av OCD som många många med mig som idag är ”normal”

När jag gick i skolan var jag kronisk rastlös. På lektion tappade jag tråden och då slutade de med att jag rita i boken och lyssnade inte alls på läraren. Jag var impulsiv  så jag tillhörde de som var ”stökiga” Klättra upp i träd, upp på brandstegar bara för att.. Kasta en träsko i huvudet på en klasskompis bara för att se om den träffa, Kasta slagträt på en annan bara för den inte kunde hålla käften då jag skulle slå en boll. Listan kan göras lång… Jag var en ”stökig” pojk/flicka. Impulsiv kan jag vara idag med men jag har lärt mig att behärska. mig. Oftast är de att jag vill dra i väg någonstans NU inte i morgon. Eller att jag vill klippa mig NU omg. Men jag har gjort engång tabben att klippa mig själv vid en sån impuls och de var inge kul. haha..Testa själv dra i hop håret i en svans och klippa av topparna

Har alltid haft svårt (Tränat tränat) att vänta att någon pratar klart måste bara in och prata men de för jag annars glömmer bort vad jag ska säga. Glömmer var jag lägger saker ( De rätt roligt 4 par glasögon har jag hemma men tro ni jag hittar någon utan att hinna blir lite irriterad på morgon?) men här kommer något annat mystiskt in. Jag kan ha STENKOLL på var ANDRA lägger sina saker! Lite kontrollbehov?? Kidsen kan ringa mig och fråga var saker ligger och jag vet 9/10 gg var de ligger! Men mina egna saker. Tjaa… De teflonminne.

De med mitt kassa minne gör att jag kan även uppfattas i bland som hyper. De för jag måste få ur mig allt jag ska säga på en gång! Så jag babblar och babblar och i bland blir jag som en kollega till mig jag kommer inte till skott. Och de något jag hatar folk som inte kommer till skott. När de ska berätta något vill jag att de efter en mening ska komma till poäng inte efter flera minuter. De kan göra mig vansinnig. Man på jobbet klara jag av de när de gäller patienter eftersom de skillnad på arbete och privat.

Allt ska vara gjort helst innan de gjort. Att inte maken är gråhårig eller bytt adress är konstigt. Han vet om jag säger ”Kan du städa badrummet ” att göra han inte de imom kort så står jag där på knä och muttra ”Att man måste göra allt själv” Men jag har blvit bättre på de med! Månen ramlar inte ner för att inte allt händer NU!

När jag var ”frisk” innan ryggskadan hade jag alltid hundra bollar i luften. Klinisk rent skulle de vara hemma var pedant och gud nåde den som bäddade sängen fel eller vek in en handduk i fel hög! Gardinerna skulle bytas vid varje årstid och högtid som midsommar, jul, påsk häst vinter ja ni vet. Fönsterna fick aldrig vara skitiga

Värst var de nog när sonen var liten Då hade han tuttar i alla färger. Orsak..De skulle matcha kläderna han hade på sig!! Frisk?? Jorå då var de de

Sen sätter vi lite tvångshandlingar på de. Innan jag går ut ska plattorna kollas. Av någon anledning räknar jag 1 2 3 4 Bara föra att försäkra mig om att jag kolla alla plattor. Men de kan lika gärna hända när jag kommer ut på gården att jag måste gå tillbaka, kolla plattorna och sen kolla dörren extra gång *suck* Men de har med avtagit med åren. I skåpen skulle alla kläder vara vikta i samma hög samma färger. Samma handdukarna annars kröp jag ur skinnet!

Allt skulle vara på rutin. När jag jobbade åt kommun var de kanon för då hade jag schema så jag kunde planera mina lediga dagar så inget vart stört. Fredag skulle lägenheten alltid storstädas och all tvätt vara tvättat för de skulle vara ”Helga din vilodag” helgen.

Allt skulle göras på mitt sätt och då jag tyckte.. Öö…Tjaa… Så är de .. Eller var.

Tack vare att jag gjorde illa ryggen och fick sen KBT 06 så vaknade jag upp. Svårt med omställning svar JA. Men de tar många år och svett, blod och tårar innan man kommer dit.

Endel upplever mig än idag väldig stressed i bland med de positiv stress inget som gör att jag brakar i väg. Jag kan acceptera att saker inte bli gjorda på mitt sätt men jag mår bäst av rutiner. De därför jag trivs jobba natt för på nattskiften är de rutiner. Vem som gör var när hur och varför typ. På dagen är de i min lilla värld lite mer ”kaos”

Mitt humör har stabilisera sig med och de sa min mamma att efter 40 blir man lugnare. Och hon vet vad hon talar om *fniss* Finn humöret fick jag av henne

Tack gode Gud att vi skickades på min tid till rektorn fick en utskällning och kvarsittning i stället för att analyseras vilken bokstavkombination vi hade.

För även om man har en kombination har de visa sig att många växer faktiskt i från de då hjärnan har mogna klart vid 30 års åldern. Dvs de som inte egentligen har bokstavskombination (Sånna som jag då ….) Sen finns de de som faktiskt har de. Men jag skulle mogna gissa de allt förmågan som får diagnos bara föra att…

Visste ni att i kriterierna för tjejer sätter de idag (Sökte artikeln men hitta inte igen..) att man är överdrivet pedant..Och hur många stämmer inte de in på?)

• Jag var överdrivet pedant och hade städmani
• Alltid i farten och stressad
• Haft häftigt humör (Slå upp finnhumör och ni hade en bild på mig)
• Rutinbunden
• Höll inte händer eller fötter stilla
• Är ännu ljud och ljuskänslig
• Spåna in och kan inte släppa de jag har börja för släpper jag en sak så bli jag disträ i stället  (Ex när jag pluggade)
• Avbryter folk privat när de pratar(I jobbet bitar jag i hop patienter kan babbla hur mycket de vill men jag kan tappa tråden efter ett tag)
• Pratar ofta för fort.

Listan kan göras lång och många känner nog igen sig eller???

Så lung.. Är ditt barn udda låt de vara de se på mig jag vart ju rätt normal. När jag börja jobba på Akutpsykiatrin sa jag efter min första dag ”Äntligen hemma”

08:10 De regnar här i Lule i dag… Snön lyser med sin frånvaro … Barn 1 är avlämnat..:

8:45 Stannar för en rökpaus. Kolla IS på KALLAX! Lämnar av barn 2 på Kallax Airport:

10:00 Förmiddagsfika. Huvudvärken kom på posten. Tur de finns piller mot allt >< Delicaton försvann dock i frysen inte fika sugen:

11:10 Dags att bege sig mot Centrum. Behöver ingen bil som byter färg min gör de per automatik. Den var vit …:

12:00 få bryna fixade så man ser ut som folk igen

13:10 Lunch .. Skönt sätta sig ner efter att stressa runt på olika ärenden:

14:00 Kika på nya familjemedlemmen. Maken har gått över till saltvattenkar:

15:15 En snabbis till mamma. Men se de har fått en Gran på deras gård ”God Jul” Spelar ingen roll om jag blundar, julen kommer ändå:

16:10 Ja då tar vi tag i saken och börja röjja med Kaninburen ett måste de med…:

17:00 Kärringarnas hobbyrum …

18:00 Och så var de kaninens tur denna gång med …:

19:05 Påväg hem från tvättstugan..Regn.. duggregn..I Kiruna har de snöat! Folket har satt stakarna i fönstret enda som lyser upp…’

20:00 FILMTAJM! Sist hyrda jag 3 filmer och vi såg inte många minuter någon av dom de var så dåliga.Sista filmen den kvällen tvingade jag mig själv att se och den var nästan 3 timmar. Nu måste en vara bra i vart fall!!

Godnatt..Måste kolla igenom alla inställningar på kameran i mobilen.. Inte en bild blir bra med den… EFTER lagningen fick hem den i går *suck*