”Vart jag mig i värden vänder står jag här med tomma händer, längtar efter någon som kan rädda mig”
De från en låttext. Men många känner igen sig ? Alla vi människor ramlar ner i ett hål någon gång i livet. Några oftare än andra. Då allt känns hopplöst och man bara deppar i hop. I bland bara för att.
Endel människor har den föreställningen att man får inte deppa i hop. Man ska vara glad, lycklig och livet ska vara rosaskimrande.
POFF..Sorry de var min nål som stack hål i din bubbla.
Vi är alla människor med känslor. Vi ska tillåta oss känna ilska, sorg, glädje, vemod. Vi ska tillåta kroppen leva.
De går inte att leva i livet och bara vara glad. Idag så är många av våra 90 talister så curlade av oss föräldrar att de får aldrig vara ledsen.
Blir de ledsen ska man direkt se till att aktivera dom och köpa saker så man slipper se sitt barn vara ledsen. Men det viktigt. Vi måste låta våra barn vara ledsen och lite deprimerade utan att direkt sudda bort känslan. Alla måste vi lära oss hantera våra känslor.
Bara en snestickare. Jag ser bara på mitt jobb. De kan komma 90 talsiter som första gången besöker psykiatrin. I bland bara för en så skitsak som att ”Pojkvännen har gjort slut” Jag låter oprofessionell men de inte alls ovanligt 90 talsiter söker hjälp för en sån sak. De vet inte hur man hantera känslor.
När man blir ledsen då far man och söker upp en läkare för man vet inte va den känslan är eller så skär man sig för man kan hantera fysiskt smärta bättre.. Nåja vi lämna den biten men något att tänka på?
Jag är en känslomänniska som går berg och dalbana. När jag var yngre visste inte jag heller att man kunde gråta. I stället för att visa att jag var ledsen så visade jag ilska. De har lite att göra hur mycket känslor man ser i hemmet. Får skylla på att jag är finne och alla vet att finnar inte visa alla känslor öppet
Även om man hamnar i en lite längre period av depression så är de normal. Många gör de utan att behöva medicineras eller uppsöka hjälp.
När jag hade som värst smärta så kände varje dag som en plåga. Jag var inte självmordsbenägen men man slant på tanken ”Gud låt mig slippa vakna i morgon” för att i nästa stund drabbas av skuldkänslor. Jag ältade min smärta, ältade att varför gjorde jag si och så så jag drabbades. Smärtan i sig gör att kroppen seratomin hela tiden sipprar och depåerna töms så man får depression som brev på posten.
Efter 3 år så kände jag allt vara mörkt. Jag orka inte humöret svängde, sömnen försvann, smärtan var intensiv. Då slog jag ner helt i botten. Och se på fan! När man väl slår sig hårt ner i botten så¨ser man upp och ser LJUSET!
Min läkare på den tiden sa de till mig. Man behöver ramla ner djupt och slå hårt i botten och när man gjort de så vänder de. Jag tyckte han var konstig och han var ju inte ens psykolog! Man ta mig fan han hade rätt!! Allt vände. då började in verkliga rehabilitering att komma tillbaka till livet. Har kvar mitt papper från 2008 ”Kommer att klara av ett arbete på 25% ev 50% på HELA arbetsmarknaden” Haha.. Jobbar ju en aning mer nu
Efter de har jag lärt mig en deppig dag. Låt de vara en deppig dag. De bara grubbla och lösa alla värdens problem för sen är man så trött så man slår i botten (Fast nu sitter botten högre upp) och sen vänder de.
Man måste tillåta sig ha känslor.
Men jag har sagt de. De dagen jag kommer hem från jobbet och sveper i mig en öl för att stressa ner, eller den dagen jag måste ta mig ett glas vin på kvällen för att sova. Då byter jag jobb.
Tyvärr är de så inom just vården. Att man jobba med människor, i stressig miljö vilket leder för många till hälsoproblem. Jag känner personligen flera som jobbar inom vården som har missbruksproblem än vad jag känner de som jobbar inom ex industrin.Många va dessa sköter sina jobb till 100% men efter jobbet så sveper de sig in i dimmorna. Sorgligt men sant och mer trist är de väl att som kollega vill man inte heller säga ”Du hur är de egentligen med ditt drickande” Man är helt enkelt. Tro de eller ej Medberoende. Man tillhör som kollega den som skyddar sin kollega, skämta bort när kollegan gör sig till totalt åtlöje på fester osv.
Nä govänner. En deppig dag. Dra ner persiennerna, slå på en massa deppmusik och bara vara. Man måste få känna att livet suger med.

